Världsbilden i asatro

Yggdrasil

Yggdrasil är världsträdet som hela kosmos är uppbyggt på. Yggdrasil betyder "Yggrs häst" som syftar på Odin och Sleipnir. Yggr är ett av Odins namn. Kosmos är uppbyggt av nio världar, som varje befinner sig på Yggdrasils rötter eller grenar. De nio världarna är Midgård (människornas värld), Alfheim (alvernas värld), Jorunheim (jättarnas värld), Svartalfheim (dvärgarnas värld), Niflheim (Rimtursarnas värld), Muslepheim (eldjättarnas värld), Hel (dödsriket), Vanaheim (vanernas värld) och Asagård (asarnas värld). Vid Yggdrasils rötter finns tre brunnar, en brunn för varje rot. Vid den första roten finns Urdarbrunnen (ödets brunn), där de tre nornorna Urd, Skuld och Vernandi hämtar vatten ifrån och vattnar Yggdrasil så att grenarna inte skall vissna. Den andra brunnen,  Mimers brunn (kunskapens brunn) är brunnen som Odin offrade sitt ena öga för mera visdom. Jätten Mimer dricker ur brunnen varje dag och är därför mycket vis. Den tredje brunnen heter Vergelmer som är en älv där Yggdrasil får sitt vatten. De hedniska germanerna trodde inte att detta träd och de andra världarna fanns fysiskt tillgängliga utan Yggdrasil troddes existera på ett andligt plan som den fysiska världen tar modell efter. 

Det germanska sättet att se på tid var annorlunda än hur man ser på det idag/det kristna sättet. Man kan sammanfatta den germanska tidsuppfattningen i ordet Urd, som betyder öde. Yggdrasils vattenkretslopp symboliserar tiden; brunnen (förflutna) påverkar trädets växt (nutiden), daggen faller ned till marken som betyder att nutiden påverkar också det förflutna. Detta ödets kretslopp där nutiden påverkar det förflutna och det förflutna nutiden, möjliggör en ny och annorlunda nutid. 

Nornerna, de tre visa kvinnorna som lever vid Urdarbrunnen, ristar in varelsers öden i Yggdrasil. Dessa öden är dock inte absoluta, utan kan påverkas av nutiden, som faller ner som daggdroppar. Alla varelser som är påverkade av öde kan ändra sitt öde. Många gör det passivt men de som vill ha mer kontroll över ödet kan utöva magi för att försöka påverka sitt öde. 

Människan

I den moderna västerländska världen så tycker många att människan består av tre delar, kroppen, sinnet och eventuellt själen. I västerländerna tänker man att dessa tre komponenter som formar människan går att åskåda separat från "omgivningen". Men i den hedniska germanska världsbilden så var människan mycket mer invecklad, som består av flera separata, halv autonoma delar som kan separera sig från de andra delarna med fri vilja. Dessa delar är likamr, hamr, hugr, munr, fylgja, och hamingja. Likamr och Hamr två olika koncept för kroppen. Likamr  är människans kroppsfunktioner. Hamr är människans yttre kropp, det som alla andra ser. Hugr är det rationella tänkandet och Munr är begären och känslorna. Fylgja är människans totemdjur/varelse. Hamingja är en sorts lycka. Det är dock inte bara framgång utan en del av människan som ärvs av ättlingar och som går att ge till människor som behöver det. Den germanska människobilden har ingen enhetlig själ utan människan består av flyttbara delar som utsätts för samma tillväxt, förändring, separering, tillsammansättning som hittas i ekosystemet, och som människor i sin tur delar av. Ett perfekt exempel på en animistisk människosyn.

Döden

I asatro finns ingen dogma för vad som händer efter döden. Vad som händer till de olika ovannämnda "människodelarna" varierar på situationen, man vet inte riktigt vilka faktorer som avgjorde vad hos de forna germanerna pga brist på källor. Man kan ändå urskilja vissa huvuddrag såsom ett underjordiskt dödsrike. Det germanska dödsriket befinner sig allmänt under jorden men är mest koncentrerad till gravplatser. Det har inget med moral att göra såsom i t.ex. de abrahamistiska religionerna utan dödsriket är blott en övergång till den andra sidan i det oändliga kretsloppet. I livets kretslopp kan man igen observera hur Yggdrasil tar form i den fysiska världen. De levande är grenarna, och de döda är rötterna, när en ny individ föds så får hon förfödernas hamingja, som speglar Yggdrasils vattenkretslopp. I mytologiska texter så definieras tre platser som de döda anländer till; Helheim (Hels hem), Valhalla (de fallnas hall) och Folkvang (folkets fält). I praktiken så är de alla bara synonymer. Det är ändå litet oklart varför man har namn som syftar på tre olika saker; Valhalla är hallen dit krigare som är valna av Odin hamnar, Folkvang är dit människor valna av Freja hamnar och Hel (Lokis dotter) syftar på dennas rike dvs underjorden. Det är dock bara Snorre Sturlarsson som gjort distinktion mellan Valhalla som en plats för de som levt rätt och Helheim som en plats för de onda. Det bär en tydlig kristen influens, som är självklar pga att Snorre levde under kristen tid. Trots att det finns litet källor om de dödas rike så är ett faktum säkert; i de hedniska germanernas dödsrike så levde människorna på samma sätt som de levande, de åt, drack, slogs, sov och utövade magi. 

När en människa dör så åker alla ovannämnda "delar" till olika håll. Den del som består av alla delar förutom hamingja behåller människans personlighet och utseende och den åker till dödsriket. Det är den delen som dyrkas i förfädersdyrkan och den delen kan kommuniceras med. Den andra halvan; hamingja reinkarneras i ättlingar, speciellt om ättlingen fått den avlidnes namn. Namngivning enligt förfäder var vanligt under vikingatiden. Ibland blandas döda förfäder ihop med alver, t.o.m i sådan grad att de är oskiljbara varelser. 

I den germanska tron så är liv ett oändligt kretslopp där den dödas olika delar ger liv åt nya ättlingar, på samma sätt som en död kropp ger näring åt djur och växter.